Vastuuviikko
Jag heter Sahir Maryam och jag är syrisk kristen. Våren 2009 flydde jag från den irakiska staden Mosul på Nineveslätten. Vår familj hade en livsmedelsbutik. Vi såldes också alkohol, vilket var tillåtet bara för kristna och yazider (jesideillä). Tidigt en morgon gick jag och min bror för att öppna butiken. När vi kom fram hade butiken sprängts och jämnats med marken. Terroristerna som gjort det väntade på oss i butiksruinerna, men till all lycka hann vi fly. Annars hade vi blivit dödade.
Min bror och syster bodde i Bagdad. Deras grannar var extrema muslimer som visste att min familj var välbärgade kristna. Flera av våra familjemedlemmar hotades med utpressning. Om den begärda penningsumman inte utbetalades hotade utpressarna att mörda dem.
Det var krig i Irak hela tiden. Kristna kidnappades, slaktades, stympades och avrättades. Deras anhöriga krävdes på hundratusentals dollar i lösen för deras liv, summor ingen hade råd att betala. Min systers man kidnappades 2004 och vi har inte hört av honom sedan dess.
Först flydde vi till Syrien och därifrån kunde min syster ta sig till USA som kvotflykting genom FN:s flyktingkommissariat UNHCR. En av mina bröder stannade i Irak. Det var meningen att jag skulle ta mig till Kanada men genom många olika inofficiella resvägar hamnade jag av misstag i Finland. Resan hit var skräckfylld och psykiskt påfrestande. Jag var rätt att dö och fruktade att bli returnerad till Irak där en säker död hade väntat mig.
I Finland blev jag sakligt bemött av myndigheterna. Jag väntade nästan två år på asylbeslutet. Tiden i mottagningscentret förlängdes från några månader till ett och ett halvt år. Jag fick ångest av att vara i samma rum som muslimer, eftersom jag förknippade dem med mina förföljare. De anställda berättade att en präst besökte centret, men jag såg aldrig skymten av någon präst. Jag fick tala i telefon med andra assyrier, men jag fick aldrig pengar till pengar till bussbiljett så att skulle ha kunnat besöka kyrkan i Uleåborg där assyrierna samlades. Vårt folk har varit kristet i tvåtusen år. Vi har bevarat vår tro med livet som insats under de förföljelser som inleddes efter Irakkriget 2003.
Nu när jag har fått uppehållstillstånd är allt bra. Hemma var jag kock och jag studerar för jobba som kock också i Finland. Min tro har hjälpt mig att integreras eftersom jag kom till ett kristet land. Jag vill också själv hjälpa fattiga och andra som behöver hjälp. Därför lagar jag ofta mat som frivillig hos Röda korset och olika samfunds församlingar. För mig har kyrkosamfundet ingen betydelse. På självständighetsdagen fick jag laga mat i Helsingfors domkyrka. Genom de olika församlingarna har jag funnit nya vänner. Tron är viktig för mig, utan den hade jag nog aldrig kommit ända fram.
Situationen i Irak är mycket allvarlig. Turkiet, Saudiarabien och Kuwait finansierar IS för att komma över Iraks oljetillgångar. För IS kämpar mestadels värvade krigare från andra länder. Oskattbara arkeologiska statyer har sålts till utlandet. Dessa statyer är en del av mänsklighetens gemensamma historia.
Människor torteras och avrättas på öppen gata. De kristna ges tre alternativ: betala omöjliga lösensummor, bli muslim eller dö. Kristna gravar, kyrkor och kloster har förstörts och från kyrktornen vajar IS:s flaggor. Av Iraks fyra miljoner kristna finns endast tre till fyrahundratusen kvar. Nineve är en biblisk stad, assyriernas hem. Vårt modersmål är arameiska, samma språk som Jesus talade. Vi är oerhört oroliga för vårt hemland. Be för oss att vi en dag skulle kunna återvända hem.