Änglar och gästfrihet - om gästfrihet i Gamla Testamentet
En dag får Abraham syn på några helt obekanta män närma sig hans boställe. Det kan ha varit avsaknaden av McDonald's och strategiskt utplacerade ABC-stationer i dåtidens Israel som gjorde att den numera medelålders Abraham helt sonika fäster upp kjolarna och sätter av mot de invandrande männen. Han springer dem till mötes för att erbjuda en rastplats.
Trots att han vid den här tiden är en högst förmögen man böjer han sig ner inför främlingarna och ber om att få tvätta deras fötter. Han trugar och ber om att få ge dem något att äta. Abraham rafsar dock inte ihop vad han hittar i förråden, utan det bakas färskt bröd, en kalv slaktas och Abraham tillbringar lite tid i männens sällskap. (Det visar sig förstås sedan att männen inte varit vem som helst, utan att Abraham haft besök av änglar.)
Lite senare i Israels historia lagstadgas det om dem som våra svenska översättningar av Bibeln kallas "främlingar" eller "invandrare" - helt enkelt dem som inte har nedärvda rättigheter i Israel. I 3 Moseboken 19 beskrivs hur man ska lämna säd på sin åker och inte vara alltför noggrann då man plockar sina vindruvor och oliver så att de fattiga och invandrarna kan plocka åt sig. Det var bland annat så som Rut kunde försörja sig och sin svärmor då hon som utlänning kom till Israel.
Tanken om utlänningar i landet är genomgående och självklar i hela Gamla Testamentet - Israel var inte ett land enbart för israeliter. Lagarna om hur israeliterna ska ta hand om utlänningarna visar också att det inte handlade om vinstbringande arbetsinvandring. Invandrarna skulle behandlas och älskas som de infödda - ingen åtskillnad skulle göras. Här skulle ingen tanke om "vi och dem" finnas. Och anledningen var helt tydlig: ni var själva en gång utlänningar i Egypten och det är bara Guds förtjänst att ni inte är det längre.
Abrahams självklara reaktion är att bjuda främlingarna på mat och se till att de har det bra. Det är inte fråga om en tolerans av deras närvaro, utan ett aktivt inbjudande. Det är en fråga om att dela det mest basala behovet vi alla har, var vi än kommer från: äta bör man. Inför detta behov är vi alla lika. En av de mest förvånande händelserna som möter oss i Gamla Testamentet, i mitt tycke, är i 2 Moseboken 24 då Israels lagar stiftas. Vi vet att Gud säger att ingen kan se honom och leva, men de 70 äldste bjuder han upp på berget i sin närvaro.
Heligheten i stunden, eller den gudsfruktan som omger händelsen, ser vi i att vers 11 förklarar för oss att han inte lyfte sin hand mot besökarna. Överraskande förkunnas sedan efter ett kommatecken att de skådade Gud, och de åt och drack. Här är man i Guds den högstes närvaro, i helighet och gudsfruktan, man har fått se Gud - och så gör man något så alldagligt som att äta och dricka!? Att äta tillsammans är heligt. Det signalerar sann gemenskap därför att det visar på vår jämlikhet - den infödde och utlänningen.
Nanna Rosengård
teol. dr. med inriktning på judaistik