Du kunde vara jag
En bibelmeditation på Luk. 7:36–50
Lukas målar upp en bild av två personer. Farisén är lärd, utåt sett stark, en man med klara värderingar. Han har bjudit hem Jesus och sett till att inga objudna gäster smyger sig in. En kvinna som ”levt ett syndigt liv” sätter sig vid Jesus fötter och gråter, Han torkar tårarna med sitt hår, kysser hans fötter och smörjer dem med väldoftande olja. Hon är beredd att låta sig förnedras. Farisén å sin sida vill inte förlora ansiktet och håller distans till den annorlunda kvinnan.
För oss är det typiskt att dela upp människor i vi, ni och de. Världen lär oss att rita in gränser mellan gott och ont mellan individer eller olika människogrupper, släkt, folk, religion, inkomstklass eller kultur.
När jag tänker på farisén och kvinnan är det mycket lättare för mig att tycka om kvinnan. Enligt mig representerar kvinnan det goda och farisén det onda. En sådan gränsdragning är skrämmande lätt att göra.
Jag tror dock att den kristna tron är mera utmanande än så, den bjuder oss att göra saker annorlunda. Att dra gränser mellan människor är nämligen alltför enkelt. Det är klart att det finns en gräns mellan ont och gott. Men den går inte mellan oss, den går inom oss alla. Ont och gott möts inom oss. Först då jag förstår att jag är både farisén och den gråtande kvinnan kan jag ana hur den kristna tron utmanar den rådande kulturen. Bibeln bjuder oss inte att bara att återge berättelserna, utan att sätta oss själva i båda parternas situation.
Också farisén är helig. Vad betyder det att såväl patienterna i barnsjukhuset som i det psykiatriska sjukhuset för fångar är lika heliga? Vad betyder det att jag är helig, att en asylsökande är helig, att den besvärliga grannen och varje familjemedlem är helig? På vilket sätt utmanar det oss? Det bjuder oss att se att varje människa är helig. Varje människas berättelse bär på uselhet, besvärliga mänskorelationer och besvikelser. Vi vill förändra världen men kan inte ens förändra oss själva. När vi möter världens grymhet möter vi också vår egen begränsning – och vår ondska.
Till all lycka behöver vi inte ge upp. Lukas berättelse är en inbjudan att låta den som gråtande kysser fötter växa inom oss, att inte ge plats för den blinda styrkan, utan i stället våga bli sårbara och därför villiga att förändras. Jag hamnar ibland ner på knä, till och med i pinsamma situationer och det är helt ok. Jag får acceptera att jag är lamslagen och fortsätta framåt. Att göra bättring och att acceptera att jag faller sker under samma vandring. Kristus säger det rakt i ansiktet på oss att på grund av hans egen sårbarhet är ingen av oss den andras svaga punkt, inte heller är någon stark. Vi är alla människor. När vi drar gränser är det bara Gud som ställer sig på andra sidan.
Det innebär att jag inte har gjort mig förtjänt av mer än du – inte heller mindre. Vi är ett och detsamma. Det är här som det blir problematiskt och saker råddas till. Det är skrämmande. Och då vet vi att vi är på väg mot det som är rätt. Vi är fria att vara människor. Vi måste våga säga att gränsen dras inom var och en av oss, och därför är vi alla del av samma berättelse. Du skulle kunna vara jag.
• Marjaana Toiviainen, präst i evangelisk-lutherska kyrkan