Fatma

Fatmas berättelse

Fatma, 40, jobbade som socialarbetare i en skola i Damaskus. När hennes väns hus bombades och jämnades med marken beslöt hon att packa familjens saker ifall de skulle bli tvungna att fly i all hast.

Jag bodde tillsammans med min man och våra två barn i Damaskos när kriget bröt ut. Min man var ingenjör. Hans arbetsplats var nära vårt hem, men vi kramade varandra varje morgon när vi skildes då vi inte visste om vi skulle mötas igen vid dagens slut.

Jag arbetade som socialarbetare i samma skola där våra barn gick. En dag hittade eleverna lappar med hot om att skolan skulle bombas eller brännas ner. Jag var rädd men var tvungen att visa mig stark för barnens skull.

Det är svårt att koncentrera sig på något när man hela tiden fruktar för sin familjs säkerhet. På nätterna sov vi på golvet i ett hörn av rummet då vi var rädda för att bli skjutna genom fönstret. Trots att försökte vi fortsätta leva ett normalt liv.

Så började striderna i vårt bostadsområde. En dag hörde vi ett hemskt ljud och såg hur ett närbeläget hus rasade ihop. Det var som i en film där bilarna har bytt riktning och det är skottlossning på gatorna. Jag kände att det snart skulle bli vår tur.

Jag ringde till min bror i Dubai och sa att vi inte längre kan stanna i Damaskus. Han lovade hjälpa och skaffade en inbjudan och flygbiljetter till Ryssland.

Min man vägrade dock att överge vår hemstad. Jag övertygade honom att skaffa pass till hela familjen för säkerhets skull. Samtidigt förberedde jag mig för en snabb flykt. Jag packade väskorna och gjorde mat som jag lade fyllde kyl och frys med.

Snart hände något igen. En natt vaknade vi av att vi hörde ljud på taket. Vi förstod att rebellerna var på väg att överta vårt hus och göra det till bas i striderna mot regeringsstyrkorna. Tidigt på morgonen smög vi ut med våra väskor och vår mat. Vi tog oss till mina föräldrars hus och tog farväl av dem innan jag och familjen begav oss till flygfältet.

I planet betraktade jag våra barn och tänkte att jag aldrig mer vill återvända till Syrien. Jag kände mig samtidigt lycklig över att vi kunde fly och ledsen över alla dem som inte hade råd att fly.

Jag tror på Gud och litar på att han leder oss på rätta vägar. Därför accepterar jag allt som händer oss. När något tråkigt inträffar tänker jag på kriget och allt det tråkiga förlorar sin betydelse. Vi är friska och vi behöver inte längre fly. Jag känner att jag är i trygghet.

Text: Katariina Väisänen. Intervjun är gjord i april 2016 i Helsingfors. Av säkerhetsskäl har personens namn ändrats.