Hur skulle du klara dig?

Hur skulle du klara dig?

Hur skulle du klara dig?

Vad vet jag om hur det är att fly för sitt liv? Vad vet jag vad det innebär att uppleva omänskliga fysiska strapatser? Om hur det är att överskrida gränser som plötsligt gör en till en främling, till en laglös inkräktare, en lycksökare, en brottsling, en person som försöker ta omvägar runt asylprocessen?

Vilka bilder ser jag framför mig när jag hör ord som asylsökare eller flykting? En bild kan berätta något om min världsuppfattning, mitt sätt att ta in information, min kunskapsbredd, mina tolkningar, min människosyn eller självuppfattning.

Efter världskrigen stannade världen upp och begrundade krigets fasor, det mänskliga lidandet, förföljelser och flyktingskap. Människor ropade gemensamt: Aldrig mer! I Genevekonventionen om flyktingar förpliktades staterna att garantera alla människors rätt till internationellt skydd. Avtalet gäller fortfarande och det används också, men styr det våra tankar och handlingar i dagens Europa?

Migration i olika former har numera blivit starkt politiserad. Migrationsfrågor som behandling av uppehållstillstånd, visum och reglering av inflyttning är en betydande del av staternas och EU:s gemensamma politik. Gränser är ett effektivt sätt att kontrollera migrationen. Det kan man i och för sig acceptera. Vem skulle vilja ha en okontrollerad invandring?

Men varför ger migration upphov till så mycket rädsla och hotbilder?

Migration är ingenting nytt. Människor har flyttat på sig av samma orsaker idag som tidigare under mänsklighetens historia. Stater började övervaka sina gränser först på 1900-talet. I takt med att välfärden tilltagit har länderna tagit sig rätten att begränsa rättigheterna till sina egna medborgare. Den nationella identiteten har förstärkts när stater dragit upp gränser mellan oss och dem. Idag talas det över hela det politiska fältet om att prioritera medborgarnas rättigheter. Det avspeglas i flykting- och invandrarpolitiken och i huruvida människor från andra länder ska få rätt till vår hälsovård eller vårt socialskydd.

Politiker har en viktig roll när det gäller att skapa bilder och föreställningar, men de har också ansvar för sitt språkbruk. Att tala om hotbilder förstärker invandringsfientligheten. Förenklade och svartvita tolkningar av internationell migration ger felaktig information om allt mer komplicerade frågor.

Tänk om jag vågade lyssna och tro på en flyktings berättelse utan att skapa mina egna föreställningar och tolkningar. Tänk om jag skulle förstå någonting om krigets verklighet, om vad som egentligen händer då människor förföljs och torteras. Vad vet jag om hur det är att fly med livet som insats, hur det är att korsa Sahara, bergmassiv eller Medelhavet. Vad vet jag om hur det är att trotsa polispatruller, hunger, törst, död och sjukdom för att nå fram till vårt land? Vad vet jag om hur det är att utstå övermänskliga fysiska påfrestningar, hur det är att korsa gränser som gör en till främling, en olaglig inbrytare, en lyckosökare, en brottsling, en som försöker kringgå asylbestämmelserna. Vad vet jag om hur det känns att förhöras av myndigheterna och inte bli trodd för sin berättelse? Hur klarar man sig genom allt detta?

Hur skulle jag klara mig?

De europeiska kyrkorna tror att en medmänsklig politik för mera gott med sig än en politik som förödmjukar redan lidande människor. En blick fylld av medkänsla kan befria oss från andra människors behov att kategorisera. En blick av medkänsla, Kristi blick, lägger band på behovet att skapa egna, falska, föreställningar och avslöjar vår självcentrering. Den hindrar oss att krympa moraliskt.

Marja-Liisa Laihia, expert inom Evangelisk-lutherska kyrkan