Kallade att älska (1 Kor. 13:12-13)
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Första korinterbrevets trettonde kapitel talar om att se och betrakta. Först handlar det om att se som i en spegel. En människa ser sitt eget ansikte i spegeln. Genom våra egna erfarenheter betraktar vi gåtfullt den andre och det Heliga annorlunda.
I kulturer där gemenskapen betonas gör man ofta skillnad mellan att se och betrakta. När vi verkligen ser kan vi få en påtaglig kontakt med andra människor. I den sydafrikanska kulturen ska vi sträva efter att betrakta andra så att ingenting hindrar oss att se på rätt sätt, inte position eller värde, etnicitet eller kön. Det handlar om att det sant mänskliga ”sker” i mötet. Vi blir inte människor var för sig, vi blir människor bara tillsammans med andra. Det sätt på vilket jag ser och hör en annan, hur jag förhåller mig till den andras livssituation, säger något om min egen förmåga att delta i det mänskliga. En annan människa är som en spegel som återspeglar hurdan jag är.
Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Vi har ofta svårt att möta andra eller sätta oss in i en annan människas situation. Vi kan spegla våra egna förhoppningar och drömmar i en annan. Vi kan också se våra egna rädslor och erfarenheter av det främmande i en annan människa. Det är svårt att se en annan människas nöd.
Ansvarsveckans tema Trygg? bottnar i den medmänsklighet som vågar känna igen sitt eget ansikte och dess återspegling i den andra, och som vågar komma nära. Temat bjuder oss att dela vår mänsklighet med dem som är mitt ibland oss, osäkra på sin framtid. En medmänniska betraktar den andras ansikte eftersom Guds kunskap om mig är fullständig. När vi blir sedda på djupet får vi erfara kärlek. Som kristna har vi genom dopet blivit kallade att dela vårt bröd och vår dryck med en lidande värld och speciellt med dem som drabbas hårdast. Idag finns de ibland oss, mer än tidigare; i mottagningscentralerna, som papperslösa på gatorna, som återvändande till sitt ursprungsland, ofta rädda och besvikna.
Vi är kallade att spegla vår tro och vårt hopp i hopplösheten. Framför allt är vi kallade att älska, att se och höra, att välsigna och sända, att älska med ord och handling. Kallelsen är ovillkorlig, som vi har blivit villkorslöst älskade. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Mari-Anna Pöntinen, generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland