Kyrkan och flyktingarna
Kyrkornas intresse för människors trygghet slutar inte vid gränserna. Här skiljer sig kyrkorna från staten. Kyrkoasyl och andra former av aktivism stärker demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundlagstryggade medborgerliga rättigheterna.
Till den europeiska kulturen hör en urgammal sed om templet som tillflyktsort. I det antika Grekland ansågs altaren, heliga lunder och gudsstatyer erbjuda skydd. Till dessa heliga platser nådde inte den världsliga makten. Myndigheterna hade ingen rätt att bryta sig in dit för att söka slavar, skuldsatta eller misstänkta brottslingar som gömt sig och sökt skydd där. Caesar Justinianus beslöt att också de kristna kyrkorna skulle få samma status som fristäder som de hedniska templen. Sama princip har tillämpats på olika sätt under århundradena ända fram till judeförföljelserna i Nazityskland. Templet som tillflyktsort är betydelsefullt också i den västerländska demokratins tid i Europa och Finland.
Efter Sovjetunionens fall fick vårt land ta emot arbetssökande invandrare och flyktingar som sökte skydd. Redan i början på 1990-talet fick utvisningshotade asylsökare hjälp av olika kyrkors församlingar. Bland de första var några finlandssvenska frikyrkoförsamlingar, men snart knackade hjälpsökande på också i andra församlingar. Idag finns både lutherska, ortodoxa och katolska kyrkan och de olika frikyrkorna med i verksamheten. När kyrkan erbjuder fristad är det nästan alltid fråga om ekumeniska eller inter-religiösa händelser, eftersom de hjälpbehövande har en annan tro än församlingen. Å andra sidan har alla kyrkor i vårt land nyttiga erfarenheter av dylika händelser och i praktiken fungerar församlingarna tillsammans ekumeniskt. Enligt uppgift är det tillsvidare bara de kristna församlingarna som hittills erbjudit fristad till förföljda.
Då församlingarna började erbjuda skydd åt asylsökande väckte det frågor om församlingarna gjorde sig skyldiga till myndighetstrots. Hotas lag och ordning av en församling som erbjuder fristad? Både den europeiska kyrkoasylrörelsen och Ekumeniska Rådet i Finland anser att det förhåller sig tvärtom. Verksamheten är inte olaglig. Istället försöker kyrkorna garantera att människor bemöts rättvist enligt gällande lagar. ERF:s anvisningar uppmanar ingen att gömma flyktingar. Verksamheten, som kallas Kyrkan som fristad, är öppen och hindrar varken myndigheterna att handla eller att deras beslut verkställs. Syftet är samarbete med myndigheterna. Det viktigaste är offentlighet, tid och sådan hjälp som förhoppningsvis leder till att den asylsökande får en ny möjlighet till rättvis behandling och ett nytt juridiskt beslut i sin sak. Enligt vårt lands lagar är människor likvärdiga inför lagen och varje tjänstemannabeslut kan överklagas.
Kyrkorna är, till skillnad från myndigheterna, också intresserade av det som händer utanför vårt lands gränser. Kyrkan som fristad ger anvisningar om hur en församling kan stödja en asylsökare som fått avslag på sin ansökan och som utvisas, antingen till sitt hemland eller det land varifrån han anlände till Finland.
Kyrkan som fristad och andra former av medborgaraktivism stärker demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundlagsstadgade rättigheterna. Verksamheten stöder rättsstaten och lagstiftandets bästa principer. Den lyfter fram det nordiska samhällets och lagstiftningens humana värdegrund, vars rötter finns i den kristna tron.
Kyrkan som fristad har blivit en viktig del av det ekumeniska samarbete som kyrkorna i vårt land utför. Det är en del av det arbete och de tjänster som Ekumeniska Rådet erbjuder sina medlemskyrkor. Flyktingskap och asylrätt berör människor både nära och fjärran och därför hör de också till Ekumeniska ansvarsveckans verksamhet.
Heikki Huttunen