Kyrkan vänder inte ryggen till

”Det här arbetet är en del av vår verksamhetskultur”

I Helsingfors ortodoxa församling stöder man både avvisade och utvisade. Överdiakon Juha Lampinen anser att kyrkans dörrar ska vara öppna för alla.

I en mångkulturell församling samlas människor med olika bakgrund. Asylsökare nås genom församlingsaktivas frivilligverksamhet och vänverksamhet.

Juha Lampinen har mött många som sökt fristad (kyrkoasyl) hos församlingen efter att de fått avslag på sin asylansökan.

-Redan på 1990-talet minns jag ett fall en egyptisk man som var med i församlingen och som valde att hungerstrejka efter det negativa asylbeslutet. 

Församlingsmedlemmarna stödde honom på olika sätt, bland annat genom att vara med i rättssalen när hans fall behandlades.

-Då talades ännu inte om kyrkoasyl, men visst var det fråga om ett dylikt fall.

Juha Lampinen är övertygad om att kyrkan inte kan vända ryggen åt någon som behöver hjälp. I det praktiska församlingsarbetet har han sett hur svårt många kan ha det.

-En församlingsarbetare är en nästa som förstår ingen människa kan lämnas ensam. Om man själv inte har kunskap eller råd kan man alltid kontakta någon annan som vet.

Lampinen påminner om att en enskild församlingsmedlem inte ensam kan stöda asylsökare som fått avslag. Istället behövs ett nätverk som kan bestå av församlingsanställda, frivilliga, andra samfunds eller föreningars medarbetare. För Lampinen är det viktigt att församlingens ledning står bakom arbetet och att också en grupp andra är införstådda med situationen.

-Vi vet inte hur situationen kan utvecklas. I det diakonala arbetet är vi vana vid att någon begär en tia för litet mat. När man sedan möter en människa som anhåller om fristad känner man sig ganska ensam.

Lampinen efterlyser regionala nätverk med tanke på framtiden. Vid en utvisningssituation är juristen den viktigaste parten, men också församlingsarbetare kan ha mycket att ge.

-Det är bra att minnas att församlingsarbetaren har en ”uniform” som berättar om vem vi representerar och som kan hitta ett gemensamt språk med myndigheterna. Som kyrkans representanter vet vi hur samhället fungerar. Samtidigt berättar vår tjänstedräkt om att vi vill förstå och försvara den rädsla som hindrar människor att berätta om sina erfarenheter.

Lampinen tror att kyrkan för många är den sista tillflyktsorten när läget är hopplöst. Därför behöver de kristna vara modiga och målmedvetna.

-Som kyrkans tjänare bryter vi inte mot lagen, men vi kan fråga om lagen tolkats rätt och saken behandlats riktigt. Alla beslut är inte riktiga.

En del människor förstår inte varför kyrkorna hjälper dem som hotas av avvisning och deportering.