Kuva: Edgar Calderón / Pixabay
Ju äldre jag blir desto viktigare blir för mig vårdandet av Guds skapelse. I Bibelns första kapitel står det om hur Gud gav människan uppdraget att bruka och vårda. Det behövs ingen lång granskning av hur vårt jordklot mår och av hur människan beter sig förrän man märker att mänskligheten som kollektiv inte utför detta uppdrag särskilt väl.
Jag arbetar som frilansare och då händer det ibland att man står utan arbete några månader. Så var fallet för mig under hösten 2014. Jag sökte efter olika saker att göra på nätet och hittade genom en slump ett spännande projekt via den brittiska volontärorganisationen Projects Abroad. Det är genom dem möjligt att volontärjobba som assistent för ett internationellt forskarteam på Fiji som undersöker utrotningshotade hajarter. Efter att ha skickat in en ansökan blev jag antagen till att arbeta här under fem veckors tid. I skrivande stund har jag cirka två veckor av arbete bakom mig.
Utrotningshotade hajar är ett globalt problem
Först kändes det mest som ett äventyr och en rolig grej. Att åka till Fiji, ta dykarcertifikat och se hajar i verkliga livet. Men ju mera jag läste på och förberedde mig desto mera kändes det som ett viktigt uppdrag. Världens hajbestånd har minskat med omkring 90 % på grund av överfiske. Hajfenssoppa är en delikatess och en portion kan kosta så mycket som 80 euro. Så många som femtio till hundra miljoner hajar dödas varje år (ingen vet det exakta antalet) för sina dyrbara fenors skull. Resten av köttet på hajen är av dålig kvalitet och mer eller mindre värdelöst. Samtliga av jordens drygt 500 hajarter både växer och fortplantar sig långsamt och om fisket fortsätter i samma takt som nu kommer många arter att ha försvunnit helt om en generation. Hajar må tyckas långt borta från den finländska vardagen, men de utgör toppen i världshavens ekosystem. Om dessa kollapsar berör det oss allihopa. Jag hörde en forskare intervjuas som trodde att om hajarna försvinner så sker det antagligen en explosionsartad ökning av de fiskar som hajar livnärt sig på. Dessa arter äter i sin tur upp allt växtplankton i haven. Plankton bidrar med 70 % av syret i luften vi andas. Detta scenario är förstås en gissning. Inget vet säkert vad som skulle hända om alla hajar dog. Men i en tid då regnskogarna och mangroveskogarna minskar i alarmerande takt är det ett hot att ta på allvar. Vi behöver syre att andas också i Finland.
Vi är mellan 25 och 30 volontärer som samsas om ett stort hus i Pacific Harbour på Fijis huvudö Viti Levu. I samma byggnad bor även forskarteamet. Vi arbetar åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan med olika uppgifter relaterade till hajar. Inkvarteringen liknar ett vandrarhem. Två gånger i veckan gör vi s.k. ”survey dives” i havet i en stor lagun som är föremål för forskningen. I vattnen omkring Fiji lever åtta olika hajarter varav samtliga hotas av utrotning. Under dykningarna kryssar vi för vilka hajar vi sett, men även olika arter av havssköldpadda, rocka och olika fiskar. Dessa data förs in i tre stora databaser som marinforskare världen över använder sig av.
Olika projekt för att rädda hajarna
Utöver detta har vi mycket verksamhet ute i byarna. Det handlar om allt från att hålla undervisningspass om hajar i byar och i skolor till att samla flaskor. Det finns ingen fungerande sophantering eller något pantsystem för flaskor på Fiji. Alla plastflaskor hamnar därför förr eller senare i havet där de leder till att korallreven dör. Volontärerna har samlat upp tusentals flaskor från byarna, och de återanvänds på olika sätt.
Bland annat planterar vi, ofta tillsammans med barn från lokala skolor, mangroveplantor i flaskorna. Mangrove är ett saltvattentåligt lövträd som växer i vattenbrynet i alla tropiska länder. Mangroveskogarna är viktiga platser för många fiskyngel och fungerar även som en buffert som hindrar smuts, jord och föroreningar att rinna från floderna ut och döda korallreven. Människan hugger bort mangroveskogarna världen över i alarmerande takt. Dels för att man vill kunna fiska mera effektivt, och dels för att man bygger ut längs stränderna och vill kunna se havet utan en stor djungel som skymmer sikten. Hälften av världens mangroveskogar är redan borta och minskar stadigt. Vi volontärer undervisar lokala barn om att mangroven försvinner så dör fiskbebisarna och även korallerna, vilket innebär att barnen inte kommer att kunna äta fisk när de blir vuxna. Mangroveträden planteras sedan i vattenbrynet.
En utrotningshotad hajart bland många är tjurhajen. Den är unik på så sätt att den rör sig både i salt- och sötvatten. Honorna vandrar långt upp i floderna för att föda. De flesta hajar föder, till skillnad från andra fiskar, levande ungar. Man har fångat tjurhajar i Amazonas flera tusen kilometer från kusten. Ett pågående projekt är att undersöka floderna på Fiji genom att fånga hajyngel i floderna och plantera in ett litet mikrochips i fenan på dem. Ifall man vill stifta lagar (nationellt eller internationellt) som begränsar hajfiske så behövs det mera forskning. Problemet med tjurhajarna är att vi vet för lite om dem. De få data som samlats in tyder på att de minskar, men det går inte att säga säkert. Därför görs heller ingenting för att skydda dem eftersom myndigheterna världen över kräver fakta att basera sin lagstiftning på. Och därmed fortsätter fisket av hajar utan begränsning.
Taggningen av tjurhajsyngel började i mars i år. Vi far ut med båtar på Navuafloden två gånger i veckan och placerar ut nät och långrevar och väntar sedan på napp. Ifall vi får upp en babyhaj mäts och vägs den, får ett mikrochips i fenan och släpps sedan ut igen. Under åtta månader har så få som sju små hajar fångats. Den forskare som basar för projektet, en colombian vid namn Diego Cardenosa, är mycket bekymrad över att de är så få. Detta tyder på att det något allvarligt fel på floden. Om det är föroreningar eller något annat som åstadkommit detta återstår ännu att se eftersom projektet är nytt och sträcker sig många år framåt i tiden, men det finns all anledning till oro. Fiji har i nuläget ett stort bestånd av tjurhajar. Men om ynglen dör uppe i floderna innebär det att deras dagar är räknade.
Hajar som en del av Guds skapelse
Jag lär mig hela tiden otroligt mycket om en av de mest missförstådda arterna på jorden. Människor är rädda för hajar och många tycker det är bra om de minskar. Skaparen har ändå satt dessa unika varelser i haven av en anledning. Hajattacker är extremt ovanliga, trots att media och populärkulturen vill få oss att tro annorlunda. Fler människor i världen dör varje år för att de kläms ihjäl under en Coca-Cola-automat än de som dör av hajangrepp. Statistiskt sett är risken en på 11,5 miljoner att bli biten om man simmar i vatten där hajar jagar. Naturligtvis behöver man vara försiktig och närma sig stora rovdjur med respekt och veta hur man skall bete sig så att de inte misstar en för byte. Men vetskapen hur människan behandlar dessa Skaparens konstverk gör mig ledsen. Mycket ledsen. När jag tar på mig dykarutrustningen och far under ytan slås jag av skönheten hos dessa majestätiska varelser när de sveper förbi mig.
Det som nästan gör mig ännu mera fundersam är att i den här gruppen inte finns några andra troende än mig. Jag känner väldigt många personer som rest ut tillfälligt via missionsorganisationer och liknande och gjort korttidsinsatser, men ingen som har jobbat med miljövård. Varför är inte detta något som mina troende syskon tar till sina hjärtan som viktigt? Lokalbefolkningen på Fiji är mycket kyrklig och när vi besöker byar och skolor sjunger man psalmer vid varje sammankomst och inleder alltid med bön. För det mesta befinner vi oss då i byns kyrka som är den naturliga samlingspunkten. Några av mina volontärskollegor skruvar besvärat på sig under de långa bönestunderna.
Att arbeta med miljövård på Skaparens inrådan
Det kan tyckas bakvänt att inte bara arbeta gratis, utan även betala dyra pengar för att göra det. Men att ta ledigt från sina göromål en tid och volontärjobba för en bättre värld är värt att spendera både tid och pengar på, och något jag rekommenderar. Trots att 20-åringarna dominerar bland mina kollegor finns här många äldre, bl.a. ett gift part i 55-årsåldern. Den äldsta volontären hajprojektet har haft var en dam på 75 år, så detta är ingalunda något bara för ungdomar.
Jag har aldrig, vad jag kan påminna mig, hört någon prata om miljövård och miljöetik från en predikstol, och jag har hört många predikningar och undervisningspass i mina dagar. Kanske det vore dags att hörsamma Skaparens uppmaning om att vårda och bruka vår natur med respekt och ansvar? Detta kan äga rum på många sätt. Om man väljer att fundera över sina konsumtionsvanor hemma eller åker till andra sidan jordklotet och volontärjobba med miljövård är underordnat. Huvudsaken är att vi inte stänger våra hjärtan inför de uppdrag som Gud kallat oss till.
Text: Frank Berger
Artikeln publicerades ursprungligen i KUMMIN nr.11 2014
Bild: Edgar Calderón/Pixaba