Gud, du som är alltings Skapare,
Din kärlek spred ditt Ord och skapade en symfoni av liv som lovsjunger dig.
Du skapade Jorden genom din outgrundliga visdom och frambringade en mångfald av liv som prisar dig. ”Dag talar till dag därom och natt undervisar natt.” (Psaltarpsalm 19:3)
Du kallade oss människor att bruka och vårda din trädgård. Du gav oss goda relationer med allt och alla som lever så att vi kunde lyssna till deras röster och lära oss att skydda livets nät. Men vi vänder oss till oss själva och bort från de som vi delar din jord med.
Vi blundar för våra medskapelsers råd. Vi lyssnar inte till de fattigas rop och de mest sårbaras behov. Vi tystar de röster som med sina traditioner kunde lära oss att ta hand om jorden. Vi sluter våra öron för ditt kreativa, försonande och uppehållande Ord som kallar oss genom Skriften.
Vi begråter förlusten av våra artfränder och deras livsmiljöer, som aldrig kommer att tala mer. Vi sörjer förlusten av mänskliga kulturer och de liv och försörjningsmöjligheter som har trängts undan eller gått förlorade. Skapelsen ropar när skogar brinner, när djur flyr från orättvisornas eldar som vi tänt genom vår ovilja att lyssna.
I denna Skapelsetid ber vi att du kallar på oss – som en gång från den brinnande busken – med din heliga Andes glöd. Andas på oss. Öppna våra öron och berör våra hjärtan. Vänd vår blick bort från oss själva. Lär oss att begrunda din skapelse och att höra allt levandes röst. De förkunnar din härlighet. För ”tron bygger på förkunnelsen”. (Rom 10:17)
Ge oss hjärtan som lyssnar på evangeliet, de goda nyheterna, om ditt löfte att förnya Jordens ansikte. Ge oss nåd att följa Kristi väg när vi lär oss att med lätta steg vandra på denna heliga mark. Fyll oss med hopp så att vi släcker orättvisans eldar i ljuset av din helande kärlek. Det är din kärlek som håller ihop vårt gemensamma hem.
I Jesu Kristi namn – den som kom för att förkunna goda nyheter för hela skapelsen.