Marttas berättelse
Mina föräldrar flydde från Karelen. Att tvingas lämna sitt hem och land är något man aldrig hämtar sig ifrån, det lämnar spår för alltid. Hem och trygghet är allas rätt. När man tvingats fly lämnar man sitt hem och sina ägodelar och en del av sin kultur bakom sig. Ingen ska behöva ge upp sitt språk, sin kultur eller religion. Finland har alltid varit mångkulturellt. Det bör vi minnas samtidigt som vi accepterar mångfald och kritiserar orättvisor vi möter.
Jag började hjälpa asylsökande genom att bjuda på soppa. I februari stod jag vid järnvägstorget och kände mig sorgsen då det enda jag hade att bjuda på var kall soppa. Jag tog små barn i famnen och funderade på mina värderingar och val. Att kämpa för det mänskliga har alltid varit klart för mig. Först tänkte jag åka till Grekland som frivillig, istället blev Järnvägstorget i Helsingfors.
Jag gör vad jag kan för asylsökarnas människovärde, betonar deras rätt att existera och hjälper dem att få den lagstadgade tryggheten. Finland är en rättsstat som vi måste trygga genom att använda oss av rättssystemet. Varje människa har en unik berättelse. Vi kan hjälpa dem att göra berättelsen mera förståelig för våra myndigheter genom att använda termer som människohandelsoffer, tortyroffer, hot om tvångsäktenskap, förföljelse eller hedersmord.
Mänskliga rättigheter är inte en åsiktsfråga. De bestäms i Finlands lagstiftning och internationella avtal. De som drunknar i Medelhavet betraktas snarare som en utgift än människor vi har ansvar för, enligt lagen om försummelse. Det är lättare att sörja någon som är död än att förstå vad det är att vara på flykt.
Var och en måste fundera på sin värdegrund, inte bara vad vi kan få, utan vad vi kan bidra med. Också jag är bara en del av en större världsbild som inspirerar till att vara solidarisk och försvara människovärdet oberoende av vilka utmaningar som möter. Alla människor är födda fria och jämlika med samma människovärde. Vi har fått förnuft och samvete och måste bemöta varandra som syskon.
Alla fungerar utifrån sina sår och skador. Vi kan besluta om vi förhåller oss till dem med bitterhet eller nåd. Det är genom sprickorna som ljuset kommer in, men som min vän Marjaana Toiviainen sade: Vi arbetar utgående från våra ärr, inte våra sår. Där ligger en stor skillnad.
Världen blir aldrig färdig och förändringar sker långsamt. Men världen förändras när vi förändrar den. Det enda som lönar sig att förbinda sig till är godhet och rättvisa, allt annat följer på dem. Alla behöver stöd, också de som tror sig hata en grupp människor. Människor har sår som inte har läkts. Godheten är en kraft som bär långt.
Mänskorättsaktivism är en lagsport. Ibland känns det ensamt att stå upp för mänskliga rättigheter, men det har ingen betydelse. Jämlikhet kräver att de priviligierade kan sätta sig in de svagares situation. Det kan visserligen kosta på, men är ingenting i jämförelse med vad de svaga kan utsättas för, förföljelse, tortyr till och med död.
En del säger att vi ingenting kan göra, men det finns alltid någonting vi kan göra.
Bland det största är när människor som tvingats till avvisning får ett domstolsbeslut på att de får stanna i Finland medan ärendet slutbehandlas. Ofta är det slutgiltiga beslutet att dessa människor, som i sista minuten fått avvisningsbeslutet ändrat, beviljas asyl.
Att jag, som i brist på annat förde kall soppa till asylsökare, skulle kunna påverka människors framtid är upprörande. Det säger något om hur vårt samhälle vägrar känna igen de som har det svårast. För många är det svårt att lita på myndigheterna. Ändå, varje dag, betonar jag för asylsökarna vikten av att samarbeta med polisen. Jag vill främja tilliten till myndigheterna. Det sker bara genom samarbete.
Martta Pietarinen
är styrelsemedlem i Stödförening för asylsökande och aktiv inom Kotimajoitusverkosto ry. Martta arbetar inom organisationssektorn och på fritiden stöder hon asylsökare i deras process.